Förarassistans misslyckas oftare i nordiskt väder

När sensorerna blir blinda: Tekniken som kapitulerar för snö och modd

Det nordiska vinterklimatet ställer extrema krav på bilens tekniska system. När temperaturen sjunker och nederbörden övergår i snö eller underkylt regn dröjer det inte länge innan bilens yttre sensorer täcks av ett lager av smuts och modd. De avancerade förarassistanssystemen är helt beroende av att kameror och radarsensorer har fri sikt för att kunna läsa av vägmarkeringar och upptäcka hinder. När dessa fysiska ögon blockeras av ett ogenomträngligt lager av vintersmuts förlorar bilen sin förmåga att tolka omgivningen på ett säkert sätt.

Många förare har upplevt hur displayen i instrumentpanelen plötsligt tänds med varningsmeddelanden under en helt vanlig vinterresa. Systemen meddelar då att funktioner som adaptiv farthållare eller filhållningsassistent temporärt har kopplats ur på grund av blockerade sensorer. Detta sker ofta utan förvarning och kan skapa stor osäkerhet hos föraren som plötsligt måste ta över full kontroll. Tekniken är helt enkelt inte tillräckligt robust för att hantera den konstanta ström av saltvatten och vägmodd som virvlar upp från framförvarande fordon på de svenska vintervägarna.

Kamerornas sårbarhet vid lågt stående sol och snörök

Kamerasystemen som ofta sitter monterade i vindrutans överkant drabbas hårt av det skandinaviska vinterhalvårets speciella ljusförhållanden. Den låga vintersolen kan blända kameran totalt vilket gör det omöjligt för programvaran att identifiera körfältslinjer eller mötande trafik. När detta kombineras med snörök från tunga lastbilar blir sikten i princip obefintlig för bilens digitala öga. Systemet väljer då oftast att stänga av sig självt av säkerhetsskäl vilket lämnar föraren utan det elektroniska stödet när det kanske behövs som mest.

Radarsensorer som kapitulerar för tung blötsnö

Radarsensorerna som vanligtvis sitter dolda i bilens grill eller stötfångare har till uppgift att mäta avståndet till framförvarande fordon. Dessa sensorer drabbas hårt när tung och fuktig blötsnö fastnar på bilens front och bildar en tjock barriär. Eftersom radarsignaler har svårt att tränga igenom vattenrik snö tappar systemet snabbt sin förmåga att mäta avstånd. Detta leder till att den adaptiva farthållaren slutar fungera vilket tvingar föraren att manuellt reglera hastigheten i stället för att lita på tekniken.

Falsk trygghet på vintervägen – då kan systemen fatta fel beslut

Den största risken med förarassistanssystem under vintern är inte nödvändigtvis att de stänger av sig utan att de fortsätter att fungera men fattar felaktiga beslut baserat på bristfällig data. När en förare vänjer sig vid att bilen korrigerar styrningen eller bromsar automatiskt skapas en farlig känsla av trygghet. Om tekniken då missförstår situationen på grund av dolda vägmarkeringar eller moddsträngar kan det leda till plötsliga och oväntade manövrar som i värsta fall överraskar föraren och orsakar en allvarlig olycka.

Programvaran i moderna bilar är programmerad att leta efter logiska mönster på vägbanan men vintern raderar ofta ut dessa mönster helt. Gamla hjulspår i snön kan av systemet misstolkas som giltiga körfältslinjer vilket gör att bilen försöker styra efter dessa i stället för att följa den faktiska vägen. Likaså kan en helt oskyldig plogkant eller en uppskottad snövall vid sidan av vägen uppfattas som ett fast hinder av bilens nödbromssystem vilket kan resultera i en plötslig och helt omotiverad tvärbromsning.

Systemen som påverkas mest av det nordiska vintervägslaget

Vissa specifika funktioner i bilen är extra känsliga för de utmaningar som det kalla klimatet medför under vintermånaderna.

• Autobromsen kan reagera för sent eller misstolka snövallar som hårda hinder på vägen.

• Filhållningsassistenten kan dras mot felaktiga linjer skapade av smuts eller gamla hjulspår.

• Den adaptiva farthållaren tappar kontakten med framförvarande bilar vid kraftigt snöfall.

• Dödavinkelvarnaren kan ge falska larm på grund av snömodd som virvlar upp längs sidorna.

• Skyltavläsningen missar hastighetsbegränsningar när vägmärkena är översnöade eller smutsiga.

Riskerna med oväntade korrigeringar på extremt hala vägbanor

När filhållningssystemet försöker korrigera bilens placering genom att göra ett litet ryck i ratten kan detta få katastrofala följder på en glashal väg. På sommarvägar är dessa små mikrojusteringar knappt märkbara men på underkylt regn eller packad is kan en plötslig styrrörelse bryta däckens grepp och initiera en sladd. Föraren måste därför vara extremt vaken och beredd på att motverka bilens egna styrsystem eftersom tekniken inte kan känna av hur mycket friktion det faktiskt finns mellan däcken och vägbanan.

Varför nordiskt klimat kräver en annan standard

En stor del av förklaringen till att förarassistanssystemen fungerar så bristfälligt i Norden är att tekniken till stor del utvecklas och testas i helt andra miljöer. Globala biltillverkare lägger ofta sina utvecklingscenter i regioner med stabilt klimat som Kalifornien eller södra Europa där solsken och tydliga vägmarkeringar hör till vanligheterna. Systemens algoritmer trimmas för att prestera optimalt under dessa ideala förhållanden vilket gör att de uppvisar stora brister när de ställs inför en mörk och slaskig svensk landsväg i november.

Även om biltillverkarna genomför vintertester i norra Sverige sker dessa ofta under kontrollerade former på avspärrade testbanor. Verklighetens blandning av salt, sand, modd och extremt skiftande temperaturer skapar dock en unik utmaning som är svår att återskapa i ett laboratorium. Det behövs en helt ny standard för hur dessa system kalibreras om de ska kunna erbjuda verklig säkerhet och tillförlitlighet i länder med ett genuint nordiskt klimat där vintern pågår under flera månader varje år.

Behovet av bättre hårdvara och uppvärmda sensorer på bilarna

För att lösa problemen krävs det mer än bara uppdaterad programvara eftersom grundproblemet är fysiskt. Framtida bilar som ska rulla i Norden måste utrustas med effektivare rengöringssystem och inbyggda värmeelement kring alla kritiska sensorer och kameror. Idag är det endast ett fåtal tillverkare som erbjuder uppvärmda radarsensorer vilket innebär att de flesta bilar är helt försvarslösa mot isbildning under färd. Utan mekanisk eller termisk rengöring kommer systemen att fortsätta kapitulera så fort temperaturen lägger sig runt nollstrecket.

Framtidens teknik måste anpassas efter lokala förutsättningar

Biltillverkarna måste börja inse att en global standardlösning inte fungerar för alla marknader runt om i världen. Systemen behöver bli bättre på att kommunicera med föraren och tydligt deklarera sin aktuella prestandanivå i stället för att bara stänga av sig helt utan förvarning. Genom att integrera bättre sensorer som kan läsa av vägens faktiska friktion skulle bilen kunna anpassa sina säkerhetssystem efter det rådande vinterväglaget och därmed undvika de farliga felbeslut som idag skapar oro bland nordiska bilister.